Tänker så himla mycket. Har jag alltid gjort. I det stora hela, så gillar jag det väldigt mycket. Jag får idéer, jag kommer fram till saker och tänkandet är helt fundamentalt för mig när det gäller att skapa motivation och få något gjort. MEN. Ibland blir det lite för mycket.
Ibland får jag för många idéer och det är verkligen inte alla idéer jag gillar, och ibland kommer jag fram till saker som jag inte vill komma fram till. Och motivationen sätter sig på tvärs, eftersom det jag kommer fram till inte stämmer med vad jag känner eller annat som också kan vara viktigt, till exempel hur andra känner. Och då låser sig maskineriet, jag står bara still och stampar och får absolut ingenting gjort.
Då tänker jag att att jag inte borde tänka så himla mycket, hela tiden. Men det är så svårt för mig, jag kan inte hjälpa det, verkar det som. Det är som om mina tankebanor är virade lika starkt som stålvajers, surrade till en hopplös labyrint som min tankar sen slaviskt åker bergochdalbana i. Ibland känns det så tröttsamt och ensamt, som om det bara är min hjärna som är så komplicerad att leva genom.
Sen plötsligt säger jag till mig själv. Tänk lite nu, va! Om du haft lite mer vettigt att göra om dagarna? Skaffa ett jobb, till exempel. Så kommer du inte ha så himla mycket tid över till sånt här överflödigt tänkande.
