Det händer sig att jag läst något och sedan drabbas av en sådan lust – eller snarare en känsla av tvång, för ”om-jag-inte, så tappar jag andan” – att hålla upp boken, vifta högt, skrika lite och sedan faktiskt slå den i huvudet på precis alla som jag kan komma åt. Detta måste ni läsa, detta måste ni fatta och världen är en katastrof eftersom så många ännu inte förstått.
För det hade väl varit enkelt?
Jag växte upp på 90-talet, jag minns när vi läste om miljöförstöringar och ett tunnare ozonlager. Ozonlager? Vad är nu ett ozonlager? Är det något man har på huden när man smörjt in sig med något man köpt dyrt på Body Shop? Växthuseffekten, den lärde vi oss också om lite grann. Mest som fenomen, och lite om som ett förmodat problem för framtiden att grubbla över.
FAST FORWARD TWENTY YEARS: Vi har en klimatkris! Och the Big Surprise är att den behandlas fortfarande för något åt framtiden att grubbla på. Jag känner mig så jävla tjatig här men – hur väljer man ord som så många andra har valt och som är så viktiga, men har en svaghet i att de just bara är ord – när ska det bli handling? NÄR? Och vem är det som ska handla? VEM?
(Inte du? Näha, men va – jag?? Handla?! Handla är väl det vi borde göra mindre av? Ja nu skojade vi till det här! Och här hade det varit smidigt att börja prata om något annat istället.)
Klimatkrisen är allas problem, men ändå är det alltid någon annan som ska lösa den. En logik som vilket snille som helst förstår haltar. Så ärligt talat, VEM ska lösa klimatkrisen?
För vi kan ju inte göra allt – vi måste ju tjäna pengar, köpa ny bil, handla billigt på Ica, renovera ett badrum, flyga på semester för att vi är så jävla värda, äta kött som om det vore sista måltiden – och vi kan ju inte göra allt. Och vi sopsorterar (verkligen?) och köper närodlat (Verkligen?) och cyklar till jobbet (verkligen?) och älskar second hand (verkligen?) och downsize:ar onödiga julklappar (verkligen?) och vi förtjänar verkligen våra bekväma liv. Vi är inte beredda att uppoffra. Det får politikerna göra.
Förutom att politikerna säger att de bara försöker leverera vad väljarna förväntar sig, vilket skulle betyda att väljarna inte vill kompromissa sin välfärd för att målstyra samhället mot en hållbarare konsumtion. I syfte att förhindra att klimatet kollapsar? Nej, det skulle väl ingen väljare vara intresserad av?
Däremot är vi intresserade av att stänga förlossningsavdelningar, öka förskolegrupperna, skrota posten och låta tågen när vädret tillåter någon gång i månaden. Eller? Var det någon som frågade mig då? I så fall, så har jag ångrat mig! Men det finns ingen ånger, detta är ingen jävla melodifestival, här finns ingen andra chans, här går det åt helvete redan första gången Arktis tinar. I den här tävligen måste vi rösta på något som håller i längden, det räcker inte med att ha en catchig refräng. Och politikerna måste våga prata om vad som håller i längden, inte bara charma väljarna som små barn framför lördagsgodiset.
FAST FORWARD TWENTY YEARS: vem vågar ens tänka på hur världen ser ut då? Men om vi inte vågar svara nu på hur vi vill ha det då, då vågar vi ju verkligen inte tänka på hur vi kommer ha det sen?
Kanske är det faktiskt så att folk i allmänhet faktiskt inte vet? Alla som scrollar lite bortom gulliga katter och nostalgiquiz på FB ibland, har förstått att det är allvar. Men förmodligen tänker man att det löser sig nog. Och inte kan väl ändå lilla jag? Men jag tror detta är så fel. Om din mamma hade cancer, skulle du då sitta hemma i soffan och fortsätta röka och tänka att det är ju allvarligt med lite cancer, men sånt löser sig väl? Nej, du skulle göra vad fan du kunde för att hon kom till doktorn och du skulle bli galen för att hon inte fick bästa möjliga vård. Och om det vore ditt barn? Vi behöver inte ens prata om det.
Men det här gäller våra barn. Det heter kanske inte cancer, men förmodligen är det värre än så. Det är deras framtid som är sjuk, deras planet, den som våra föräldrar brukat och som vi fortsätter missbruka. Arbetslöshet och Jihadister, Mord i Malmö och sjunkande Piisa-resultat känns som jävligt futtiga problem. När planeten dör blir ändå bara stjärnorna kvar. Och kanske är det fram tills dess som politikerna roar sig med arbetslinjen och segregationen (fast lite mindre än arbetslinjen då förstås) och reviderar betygssystemet? Och hävdar att de infriar vallöften? Allas vårat hopp Gustaf Fridolin har ju nu blivit allas deras pajas och äntligen har vi någon att beskylla vår dåliga skola för. (Trots att han i princip inte ens själv hade slutat skolan då ”förfallet” började? Eller just därför?) Skäms, Gustaf Fridolin, tänk om du hade gjort det du skulle och löst klimatkrisen istället, då hade jag ju inte ens behövt bli irriterad!
Hade tänkt skriva något i stil med ”There is no business on a dead planet”, fast det skrevs ju här istället. Hade inte alls tänkt bli så här långrandig. Allt jag ville säga var egentligen: DET HÄR ÄR VIKTIGARE ÄN ALLT!
För visst är det lite irritation som flödar vid mitt tangentbord. Men också sorg över att jag känner igen den här frustrationen lite överallt. Det finns massor av människor lite överallt som är rädda på riktigt och som inte vet vad de ska göra. Eftersom de känner sig så små, och eftersom det här problemet är så stort. Eftersom, faktiskt, ”det här förändrar allt”, och jag återkommer nu till den där önskan att om jag bara kunde ta den där boken och slå den i huvudet på några väl valda, skicka in tankarna så att fokus riktades på detta väsentliga, då hade det varit enkelt. Landet och världen skulle fortare vara på väg mot rätt håll. ”Rätt håll”, för dem som vill ha ett land och en värld kvar att bli gammal i, även för för sina barnbarn.
