moments

The coexistens of push and pull

Posted on av admin / 0 Comment

Jag har en iPod Nano 1st edition i min ägo. En sådan vit med framsida i plast, inköpt 2006 nångång, fungerar fortfarande finfint. Så uppmärksammades jag nyligen om att den omfattas av ett utbytesprogram, eftersom det påvisats konstruktionsfel på batterier i dessa enheter, och att de därför utgör en säkerhetsrisk. Jag vet inte riktigt vari det roliga ligger, men två saker tycker jag är intressant i sammanhanget:

  1. Att jag lyckats behålla en iPod i tio år, använda den (okej, i perioder ganska sparsamt) utan att slita ut den etc, att den är en 1st edition och en nog nära raritet. Det är väl ganska coolt, ändå?
  2. Att det nämnda utbytesprogrammet varit giltigt sedan hösten 2011 – alltså fem år tillbaka (jo, tror nog ni kan räkna själv men ändå: 5 – FEM – 5 himla ÅR!!) och jag har varit (o?)lyckligt ovetandes. Så vad säger det om mig?

Och nu: ska jag byta den, bara för att det går att få en ny? Eller ska jag behålla den, bara för att jag har möjlighet att spara något (eventuellt, så småningom) utrotningshotat?

Hold on to what’s special eller let go of the past, tied in the middle of the push and the pull, och livsvalen som äro så övermäktiga ska väl så förbli tills dagarna tar slut, så säg?

life stories

Ur den introverta garderoben

Posted on av admin / 0 Comment

Jag har en dröm, att en dag ska jag inte tveka över att sitta på en anställningsintervju och säga att jag är tämligen introvert. Jag skulle vilja kunna säga att jag inte gillar att nätverka, att jag trivs bäst med att vara den avvaktande i en grupp och vänta till sist med att presentera eventuella idéer som ingen annan redan tagit upp. Att jag inte bryr mig om ifall jag inte har något unikt att tillföra, och att jag tycker det är mer stimulerande att lyssna och ställa frågor för att se om det kan föra de redan framlagda idéerna framåt. Jag tror aldrig det finns ett självändamål med grupparbeten, jag har snarare erfarenhet av att det är en hopplöst ineffektiv allokering av resurser. Jag tror stenhårt på samarbeten, men att dess framgång beror på hur väl var och en tar sig tid att enskilt reflektera över och ta ansvar för sitt bidrag till gruppen. Jag tycker det är sjukt stressande att improvisera fram lösningar, och om jag har jag ett problem vill jag grubbla och överlägga det ifred. Jag hatar diskussioner som måste leda till omedelbara beslut, eftersom jag tror heller inte att det finns något självändamål i att fatta snabba beslut.

Jag vill helst ha ett mått av instängdhet i grottan för att skapa arbetsro och prestera som bäst. Jag skulle inte beskriva mig som särdeles social eller att jag har lätt för att knyta kontakter, men jag anser att jag både är trevlig, en god människokännare och har en högt utvecklad social kompetens. Samvaro är det mest stärkande jag vet, men att socialisera för socialiserandets skull fyller ingen funktion alls för mig. Jag ÄLSKAR att prata, men att prata utan att ha något vettigt att avhandla är det mest uttömmande jag kan tänka mig.

Jag tycker en del sociala situationer är obehagliga, men jag är sällan blyg och har både hög förmåga och stort mod att uttrycka mina känslor och behov. Jag anser att integritet är både en färdighet och en färskvara, och det är något jag värnar högt både hos mig själv och andra, eftersom jag tror att det bidrar till effektivare kommunikation, mindre konflikter och bättre förståelse i många sammanhang. Och att detta i förlängningen gör världen lite bättre.

När jag går ut på arbetsmarknaden och säger att jag är civilekonom så säger de flesta grattis, du kommer ha lätt att skaffa ett jobb. Men jag tycker det är hopplöst att inte kunna identifiera mig alls i någon endaste himla platsannons. Och visst är detta en överdrift, för det finns absolut en rad extroverta attribut som jag kan leverera.

Problemet, som jag ser det, är att det tycks så orättvist att hela tiden behöva anstränga sig på områden som inte alls faller sig naturligt, och att jag sedan förväntas leva med känslan att om jag inte vill anstränga mig så passar jag inte in, och att i så fall är det mitt eget fel att jag är lite mindre värd. Och det tycker jag är ett problem, för det är jag nämligen inte.

 

going inside/reactions

INTROVERT

Posted on av admin / 0 Comment

Jag har noterat att det numera verkar finnas ganska många ambassadörer för den introverta revolutionen. Susan Cain och The Quiet Revolution, inte minst med sin uppmärksammade TED talk, verkar ha fått stort gehör. På svenska finns Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen, där han pratar om ”att komma ut ur den introverta garderoben”. Dessa två har en gemensam mission: att upplysa allmänheten om vad det innebär att vara introvert, samt att höja medvetenheten om och statusen på kvaliteterna i det här personlighetsdraget.

Så vad handlar detta om? Jo, den tysta smygande revanschen för alla oss som är – vad???

Gemensamt är ofta att vi starkt känner att det finns en massa saker som vi inte är, och ofta handlar detta om attribut som är åtråvärda, har hög status och betalar bra, eftersom världen – åtminstone här i väst – premierar extroversion. Men varför ska barn tro att om de inte är busiga, så kan de inte ha roligt? Varför ska det vara vedertaget att den som inte märks i mängden inte heller uträttar något? Och varför måste alla arbetssökande vara utåtriktade?

Jag har en del att säga om detta, men tills vidare kan jag tipsa om två underhållande kreatörer på instagram, introverdoodle och finishingnightmares. Att följa deras konton gör det roligt att vara introvert!

 

Seeking wisdom

Så hur gör ni, för att optimera ert flöde?

Posted on av admin / 0 Comment

Okej jag erkänner. För jag känner mig nämligen påkommen av mig själv, ganska ofta.  Men det är väldigt mycket av min världsbild och min konsumtion av så kallade nyheter som styrs av vad som råkar passera mitt FB-flöde. Och jag börjar sakta inse att hur jag agerar på sociala medier påverkar det flöde jag sen tar del av och att om det ska finnas någon mening med att finnas på nätet överhuvudtaget så gör jag bäst i att anstränga mig lite för att påverka vilken input jag får, eftersom jag ju ändå har lite önskemål kring vad för slags saker i världen jag vill lära mig om.

Så hur gör jag, för att optimera mitt flöde? Mer strategiskt gillande på FB? Eller aktivt uppsökande av olika informations-sajter, för att liksom bryta FB-hypnosen?

reactions

Jag tycker en himla massa (illa om kemikalier i platsleksaker)

Posted on av admin / 1 kommentar

Jag skulle vilja diskutera kemikalierna och barnens säkerhet, jag skulle vilja vara hoppfullt peppande kring att det ändå är ganska lätt att göra lite bättre val för oss var och en. För egentligen, så vet jag en hel del. Men ändå: på vår förskola sover barnen på galonklädd skumgummi, dricker ur plastglas och leker med gamla mobiltelefoner och leksaker som många gånger är mycket mer tilltygade än vad merparten av det som säljs på Myrorna är. Det finns så mycket ifrågasättande jag väljer bort, det finns så mycket jag väljer att blunda för. Och det är detta som jag verkligen har behov av att prata om.För det som irriterar mig är att fokus hela tiden hamnar på vad vi bör göra åt saken.

För det är så här jag uppfattar debatten. Att det görs mycket på regeringsnivå, och att barnens perspektiv prioriteras, men att det inte är tillräckligt och att vi konsumenter också måste ta vårt ansvar.

Men jag vill inte ta ansvar för detta. Jag vill inte göra något, jag vill inte ha med kemikalierna att göra överhuvdtaget. Och, ursäkta mig, men jag vill inte ens behöva välja bort dem.

Jag vill inte vara en konfliktskapande förälder på förskolan, jag vill inte pekpinna eller fördöma bland familjen kring jul, jag vill inte låtsas vara sakexpert när jag inte är det. Jag vill inte att vi ska peppa varandra att lära oss mer (även om det ju naturligtivs är av godo, se kemikalieinspektionen) för att kunna använda vår konsumentmakt. För varför är det vårt ansvar?

Vi ska inte behöva göra dessa val, och jag tycker inte att konsumentmakten ska vägleda barnens säkerhet och hälsa, eftersom jag tror det har ett pris. Att lägga ansvaret på konsumenten innebär att förenkla tilltron till vad som egentligen styr konsumenters val. För individens val är aldrig oberoende av andras val, det är alltid ett val i en större kontext, där många aktörers individuella val reagerar på varandra. Och poängen med det här peppandet är såklart att vi ska sätta oss över, och inte låta oss fångas av allt som motverkar ett ”riktigt bra” val. Men resurserna avgör priskänslighet och preferenser, vilket i praktiken handlar mycket om att valen vi gör landar i en kompromiss kring upplysning, bekvämligheter, andra människors tyckande och den social kontextens inflytande över vilka vi är och vill uppfattas vara. Och att då säga att konsumentmakt bara handlar om att köpa eller inte köpa, tycker jag är alltför förenklande.

Vad som är mycket enklare att begripa är varför tvivelaktiga produkter säljs: eftersom det går.

Jo men, får jag väl nu höra, det är ju för att någon vill köpa dem! Suck… men eftersom vi alla inte vet bättre, eftersom vi inte oartigt vill tacka nej till gåvor, eftersom barnen ju inte fattar att barbiedockorna läcker, eftersom alla vill ha det andra har och om andra har det så är det väl inte så farligt…?

Så varför köper vi egentligen? Jo: eftersom det går.

Om det inte vore möjligt att tjäna pengar på något som kan skada människors hälsa eller miljön, så skulle fokus snabbt riktas på möjligheten att tjäna pengar på annat istället. Och konsumenterna skulle snabbt börja köpa annat.

Kalla mig orkeslös, för det är precis det jag är. Och jag tycker att, även om det inte är helt PK, så har vi rätt att vara det, och jag tycker att även när vi är orkeslösa så har vi rätt att slippa kemikalierna. Att uppmana till medvetna konsumentval är inget fel, men det gör mig väldigt trött eftersom jag tycker det leder till att människor skuldbeläggs för något som de känner sig maktlösa inför. Och att hävda att var och en själv väljer om hen vill känna skuld, det är att be hen förminska sig till en dummare version av sig själv. Jag tycker vi förtjänar bättre. Oavsett hur mycket vi orkar.

writing

Storytelling

Posted on av admin / 1 kommentar

Jag tänker på vissa låtar som återkommit i mitt liv, och vid varje tillfälle låtit texten ge en mening som varit relevant där och då. Och är det inte häftigt? Att det är samma sång, melodi och budskap som upphovsgivaren en gång skapat. Men att något sker i tomrummet mellan oss. Eftersom det är när skribenten har sagt punkt, som kommunikationen börjar. Och jag som lyssnar kan höra olika saker varje gång.

Så samtidigt, karvat i sten och evigt föränderligt. Det är det som gör text så spännande. Åtminstone för mig.

 

 

life stories/Seeking wisdom

”Inte så himla insatt” om bedövning

Posted on av admin / 1 kommentar

Jag beskriver mig ofta som ”inte så himla insatt” i olika frågor jag intresserar mig för. Och sedan när jag satt mig in lite grann, så är det ändå sannolikt att jag okunnigt hoppar till slutsatser, eller att jag har dåligt samvete för att jag fattar beslut som går på kors mot vad jag anser mig veta.

Men när jag skulle laga tänder i vintras så tänkte jag på det här med att plastkompositerna som används för att fylla hålet innehåller BPA, en numera ganska allmänt utskälld hormonstörande plastmjukgörare, som i synnerhet anses riskfylld att utsätta småbarn för. Jag ville inte ha BPA i munnen så länge jag ammade, pratade med tandläkaren om det och fick gjort en tillfällig lagning i nån glasfiber-tjollemuck-material. (Jag är inte ”så himla insatt” i hur giftfri den då är i jämförelse egentligen. Men jag visste om BPA, och den slapp jag ju således, betslutet fattat.)

Idag skulle eländet åtgärdas. Jag har ammat färdigt och vill byta den tillfälliga lagningen innan den går sönder. Kommer till tandläkaren och får frågan: VILL DU HA BEDÖVNING?

”Bedövning?” undrar jag. ”Hur känns det annars?”

”JO, det kan kännas, kanske isa eller så”, säger han.

Och när jag tänkte lite på hur det skulle känts, långt in i märgen, så sa jag enkelt JA TACK. Men jag måste erkänna att jag blev förvånad. VILL DU HA…? Den frågan fick jag inte ens på förlossningen. Eller det fick jag kanske, men jag vet att jag har fött två barn utan, och har inte funderat så mycket på om det är ovanligt eller inte, men det är ju en annan historia och en helt annan smärta, och just tandlagarsmärtan verkade så sällsynt meningslöst.

Jag tänker nu lite på det där att jag är verkligen ”inte så himla insatt” i hur det det brukar fungera med bedövningar, och om jag fick i mig en massa gift från den nu istället då?

going inside

Lund och komplexiteten

Posted on av admin / 1 kommentar

Var på en nöjestripp till Lund en eftermiddag härom, solen sken och gatorna befolkades av nollande studenter i overall. Och jag tänkte på hur platser finns i människor och på komplexiteten som just den här platsen speglat i mitt liv.

Så fort jag stiger av tåget känner jag den kunskapsintensiva andan. I tonåren fick det mig att drömma om framtiden, under gråa himlar kände jag en oerhörd längtan till allt som skulle bli. Och det var så lätt, att låta staden bli symbolen för allt det åtråvärda.

Åren gick, och jag blev aldrig mer än en besökare. Något hände och staden blev full av spöken. Någon särskild jag inte ville möta, eftersom jag var rädd för vem jag förväntades vara, och när jag slutligen började studera på ett program där, var det när jag minst av allt hörde hemma där. Jag kämpade i flera år, kände mig vilsen och fel, trots att jag borde befunnit mig på helt rätt plats. Varje gång jag klev av bussen från Malmö och gick ut på gatan, vände jag mig om efter spöken i kulissen. Som för att försäkra mig om att ingen skulle känna igen mig, och kanske genomskåda hur förvirrad jag var. Tills en dag jag vande mig och trodde att motståndet jag kände bara var normalt.

Och nu när jag faktiskt inte längre är student, blev det mycket lättare att minnas det som var innan. Utan ånger eller vemod, men med sidenskimmer och nyfikenhet. På vad som egentligen hände med all min längtan, inte så mycket på vart vägen tog mig hän, men mer på vart jag nu faktiskt är på väg (i sökandet efter den jag är?).

För någonstans blir jag fortfarande den ideala studenten, som äter müsli till middag, dricker surt vin och diskuterar politik, handlar på loppis och lyssnar på indie-pop om nätterna. Jag dansar i converse och raggar på supersmarta ingenjörskillar, och trots att jag lägger tiden på att socialisera, pluggar jag förvirrat mot ett sofistikerat mål. Som självklart leder till dubbla examina. Och jag glömmer lätt att jag aldrig valde att leva detta livet, och någonstans tror jag fortfarande att det var så det skulle bli.

Missförstå mig rätt. Jag undrar inte hur det kunde varit, för jag vet hur det var.

Jag valde hela tiden något annat, jag gjorde allt det andra som var det viktigaste jag ville ha ut av livet, och såklart kunde jag därför aldrig göra studentlivet typiskt, trots att det var det som borde varit meningen. Hur som haver, tog jag min examen till slut, och med en obeskrivlig lättnad tänkte jag aldrig se mig om. Men nu när jag ska se framåt, kastas jag istället bakåt, famlar efter mina rötter och ställer mig väldigt svåra frågor. Och denna lilla nöjestripp gav mig åtminstone två saker som blev en push framåt, dit jag nu hela tiden varit på väg, vart det nu än är.

Ett visdomsord på vägen, om hur pilen först måste dras bakåt för att sedan kunna färdas framåt, och hur det som är svårt och håller mig tillbaka nu, ska slunga mig fram mot något alltmer fantastiskt, så länge jag håller sikte. Och sedan spöket som promenerade förbi mig, när jag stod och väntade utanför domkyrkan. En person jag mest av allt varit rädd för att möta, på grund av minnen jag inte ville konfrontera, med en känsla av att stå i skuld och en känsla av att aldrig kunna veta vad som egentligen skiljer tanken från tiden.

Det spelar ingen roll att vi inte såg på varann, att igen av oss gav sig tillkänna, någonstans tror jag fortfarande att vi betyder något. Och kanske tänker jag fortfarande att en dag ska vi på riktigt mötas igen, eller så gör vår samhörighet bäst i att förbli åtskild i det vi var och en minns. Oavsett så vet vi ju alla att det finns ju inga spöken. Det enda som finns är våra egna rädslor, och de dumheter som följer när vi inte vågar ställa viktiga frågor, eftersom vi inte orkar lyssna på våra ärliga svar.

Och i tonåren kanske vi hade råd att främja komplexiteten, eftersom det vi tycktes behöva var lite bagage. Men idag är det lite tvärtom, eftersom komplexiteten oftast bara är komplex, och även om bagaget vi har inte är tungt så är det fortfarande bagage. Framtiden kommer alltid vila på det som varit och jag tänker på hur den framtid som kommer ska bli mitt framtida bagage, vad jag vill ha med mig då.

Det är ingen mening med att väcka en björn som sover, men livsviktigt att förinta en björn som stör din sömn.

Det finns inget som heter starta om och nollställa, men kanske att återknyta till det genuina, hitta något äkta som trots allt faktiskt är mitt genom allt och oavsett. Jag reser till Lund med mitt bagage, tack och lov att jag nu har andra resurser, kan axla komplexiteten och känna att det finns många sätt att göra det bra.

 

life stories/moments

Att tjata lite till… om att vara eller inte…vuxen?

Posted on av admin / 1 kommentar

Vi minns vuxenlistan? Och i synnerhet en viss punkt långt ner, som löd ”Blir du glad om någon tror att du är yngre än du är”? Och vad jag minns, men som kanske inte framgick i texten jag skrev, är att jag kände mig ganska förlägen när jag liksom förbluffat stirrade på mina rungande inre känslor som skrek: JA!

Vad är det att vara glad för, liksom? Jag vet inte. Helt irrationella känslor. Eftersom jag på alla sätt trivs ypperligt med min ålder och vad det innebär just nu. Så därför kändes det lite som ett misslyckande, att eventuellt bli glad över en sådan sak. Och glad är kanske inte ens en bra beskrivning. Men på något sätt ändå kul.

Hur som haver. Var på Systembolaget härom. Jag fick visa legitimation. Och fnisset, de ryckande musklerna i ansiktet som jag inte kunde hejda, och den helt absurda känslan som följde?

Jag är kanske på Systembolaget två gånger om året. Jag köper lika delar vin och alkofritt. Sist jag visade leg var väl nån gång 2011. Och jag vet att det inte handlar om att de tror att jag är under 20, jag vet att det handlar om stickprovskontroller ingen vill missa, jag vet att de är skyldiga att fråga alla som eventuellt kan vara under 25, och jag har god anledning att tro att han i kassan var grön osv. för han tvekade och lät mig nästan passera.

Hur som haver, tänkte jag. Är det så här det känns? För dem som har fnisset bubblande i venerna, som rycker på axlarna och berättar för barnbarnen. ”Jag fick visa leg. Vid 31 års ålder!”