Jag beskriver mig ofta som ”inte så himla insatt” i olika frågor jag intresserar mig för. Och sedan när jag satt mig in lite grann, så är det ändå sannolikt att jag okunnigt hoppar till slutsatser, eller att jag har dåligt samvete för att jag fattar beslut som går på kors mot vad jag anser mig veta.
Men när jag skulle laga tänder i vintras så tänkte jag på det här med att plastkompositerna som används för att fylla hålet innehåller BPA, en numera ganska allmänt utskälld hormonstörande plastmjukgörare, som i synnerhet anses riskfylld att utsätta småbarn för. Jag ville inte ha BPA i munnen så länge jag ammade, pratade med tandläkaren om det och fick gjort en tillfällig lagning i nån glasfiber-tjollemuck-material. (Jag är inte ”så himla insatt” i hur giftfri den då är i jämförelse egentligen. Men jag visste om BPA, och den slapp jag ju således, betslutet fattat.)
Idag skulle eländet åtgärdas. Jag har ammat färdigt och vill byta den tillfälliga lagningen innan den går sönder. Kommer till tandläkaren och får frågan: VILL DU HA BEDÖVNING?
”Bedövning?” undrar jag. ”Hur känns det annars?”
”JO, det kan kännas, kanske isa eller så”, säger han.
Och när jag tänkte lite på hur det skulle känts, långt in i märgen, så sa jag enkelt JA TACK. Men jag måste erkänna att jag blev förvånad. VILL DU HA…? Den frågan fick jag inte ens på förlossningen. Eller det fick jag kanske, men jag vet att jag har fött två barn utan, och har inte funderat så mycket på om det är ovanligt eller inte, men det är ju en annan historia och en helt annan smärta, och just tandlagarsmärtan verkade så sällsynt meningslöst.
Jag tänker nu lite på det där att jag är verkligen ”inte så himla insatt” i hur det det brukar fungera med bedövningar, och om jag fick i mig en massa gift från den nu istället då?
Så klokt att tänka så. Jag tänkte bara – det får inte göra ont…