Min (obefintliga?) respekt för den så kallade ”arbetsmarknaden”

Det var en gång ett företag som ville utveckla och effektivisera. En av avdelningarna hade stagnerat. Den var varken alignad med de större större visionerna eller de senare årens direktiv. När den nya managern inte fått gehör för sina idéer bestämde  han sig för att omorganisera den dysfunktionella arbetsgruppen, och deras tjänster omplacerades till ett annat kontor. Ungefär. Och ett gäng medelålders tanter får – efter många års trogen tjänst – sparken.

Samtidigt, på det andra kontoret, fanns två kvalitetsansvariga nyanställda. Ensamma ansvarade de nu för hela gruppens arbetsuppgifter. Utbröt panik och två externa konsulter togs in. För att assistera, underlätta en övergång, bli en viktigt del i ett oumbärligt team? Ingen vet exakt.

Ingen vet. Hur arbetsbehovet kommer att se ut framöver. Hur omorganiseringen kommer fortskrida, vilka problem som kommer uppdagas när de gamla trotjänarna lämnar, vad ansvarsområdet egentligen kommer innebära om några månader, hur några helst processer ser ut i det här arbetet – eller borde vara. Eller vad det egentligen är som ska göras på jobbet.

De två externa konsulterna är glada för att de fått ett jobb. Ett sexmånaderskontrakt via Sveriges största bemanningsföretag är ju bättre än inget alls. Lönen är bättre än ingen alls, erfarenheten är bättre än inga alls, att jobba på bemanningsföretag är bättre än att inte jobba alls. Det är bra, eftersom det enda alternativet tycks va att ingenting alls ha.

Men lönen är sämre än på företaget de faktiskt jobbar, trots att de blir dyrare för företaget än om de anställt dem direkt. Och bemanningsföretagets löneförmåner, är inte som de kollegerna på företaget där de jobbar har. Att få gå med på julfesten är inget en konsult ska ta för givet. Så de fortsätter att vara tacksamma.

Tiden går fort, business går better than usual och arbetsplaneringen för varje dag – vecka, månad och längre – fullständigt rusar förbi. Konsulterna vet vad de ska göra på jobbet om tre månader, men de vet inte om de har någon anställning.

Borde vi söka nytt jobb? Ja, det borde vi. Men när ska vi har tid med det? Jo, det löser sig nog.

Det gör det, eftersom konsultuppdraget blir förlängt. Det här är trots allt en story om hur det är att ha tur och bli väl behandlad, även om i en situation som i grunden är rutten. På sätt och vis har det alltid varit så här för den som är ny eller oerfaren eller för gammal i sitt game. Ingen sitter någonsin säkert. Och kanske är det inte ens det som är meningen.

Men det stör mig när jag hör att arbetsmarknaden aldrig varit så mycket på arbetstagarens villkor som den är nu, eller att den – så kallade marknaden för arbete – verkligen vore en plats där arbetstagaren hade någon makt. Att prata om ”arbetsmarknad” som något vibrerande och positivt, får mig mest att vilja kräkas. Att ens prata om ”marknad” som en plats för frihet och rättvisa, gör mig också illamående, men det är visserligen en annan historia. Den som pratar om ”konsult” som något tjusigt, har inte jobbat tidsbegränsat på bemanningsföretag år 201X. För här har vi visst en marknad, där konsulten är en handelsvara som bollas runt och bjuds ut i förhållande till tillgång och efterfrågan.

Nåja, det är ju ingen som tvingas att skriva på ett kontrakt. Bemanningsföretagen är mycket angelägna om att ha konsulter som vill jobba (under de förutsättningar som råder, vilket är de förutsättningar som de tillsammans med sina kunder hyvlat ner ganska duktigt). Och de enda som haft ett jobb mot sin vilja är ju slavar? Konsulter är för fan inga slavar! De är fria människor som arbetar på en marknad, och får betalt utifrån rådande tillgång och efterfrågan. 

Men hur var det nu med den grundläggande marknadsteorin? Aktörerna heter köpare och säljare, och vem var då konsulten? Nej just det, konsulten var ju ingen aktör, konsulten är ju själva handelsvaran! Och säg mig, på vilken himla marknad har det någonsin tagits hänsyn till varans ve och väl?

Din juridiska chef är en person som varken känner dig som person eller har någon aning om vad du faktiskt gör på jobbet. Ändå kan hen med ett tangetklick bruka sin makt och ställa dig utan jobb. Chefen som du rapporterar ditt arbete till och står till svars inför för vad du presterar, tar inget som helst ansvar för att du känner dig trygg och får samma villkor och rättigheter som dina kollegor. Du står i kläm mitt emellan och funderar på om du ska säga till någon av dem att du tycker upplägget suger, men förstår att det ju är så jävla anti-PK och helt fel och förmodligen något som oåterkalleligt kan kosta mer än det smakar. Yttrandefrihet är det viktigaste vi har, men tillämpa den för guds skull inte på arbetsmarknaden. För så länge du inte klarar dig utan arbetsmarknaden, så kommer du alltid vara gladare för att vara konsult än arbetslös.

Det är otroligt lätt att bli bitter. Men bitterhet har aldrig hjälpt någon till att få ett bättre jobb. Alla gör vi på våra olika sätt vårt bästa, spelar våra spel och försöker stå upp för dem vi är. Ibland önskar jag att jag gjorde något mer, förutom att spela spelet, eftersom jag verkligen undrar om det bara är jag som känner att spelet tvingar mig mot gränsen där jag börjar ifrågasätta om jag verkligen har respekt för den jag är. Bara för att jag tycker att jag är värd mer än vad ”arbetsmarknaden” tycker.