Tidigare i somras var jag på en tillställning. Där inträffade två saker som fick mig att fundera på vem jag är. Vad jag står upp för, kontra vad jag vill stå upp för.
Den första incidenten inbegrep barn och ballonger. Arrangören hade blåst upp ballonger, antagningsvis för att signalera att barn var välkomna. Det blåste ganska bra och ballongernas öde tycktes redan från början aningen dystert. Några barn börjar då slå på ballongerna, varpå ett specifikt barn börjar målmedvetet försöka ta sönder ballonger. Och ballongerna går söder, en efter en.
Jag står bredvid och undrar om detta är okej. Bredvid mig står arrangörer. Jag tänker att eftersom de alltså är personer som varit med och trixat dit ballongerna har de rimligtvis lite bättre klarhet kring vad som är ballongernas syfte. Om det inte är okej att slå i sönder dem, då är det deras uppgift att säga ifrån.
(Meanwhile. Jag går bestämt fram och säger åt mitt eget barn. Han får inte ha sönder ballonger!)
Det sorgliga resterna av färgglad gummiplast blir skräp på gräsmattan. Jag tycker inte alls det känns bra. Men det är först nu som jag undrar. När är jag skyldig att säga ifrån? Inte för att jag måste rädda ballonger eller för att jag är vuxen och bör tillrättavisa barn. Utan för att jag såg något som jag inte tyckte var okej.
Den andra incidenten inbegrep en bordsgranne som jag ej känner och en konversation som han hade med en annan bordsgranne. Bordsgranne berättade (stolt?) om hur han alltid brukat ha stenkoll på sin dotters pojkvänner. Och om hur dottern till följd av detta lyckats hålla den nuvarande pojkvännen hemlig väldigt länge för sin pappa. Essensen, menade bordsgrannarna, är att en pappa vet minsann vad flickor kan råka ut för, och självklart betyder det att bry sig om att hålla koll.
Jag tänker, förutom att du är ett äckligt mansgrisigt svin, att du är väldigt dum i huvudet. Som inte verkar förstå att du framstår som helt jävla dum. Och jag säger? Ingenting. Nickar och hummar, jahajaha med min bästa ”jag-förstår-hur-du-tänker”-ton.
Vad har då dessa två incidenter gemensamt? Att jag visar mig som någon som inte bråkar i onödan? Eller som en, helt enkelt, jävligt feg person?
Det är två månader sedan detta inträffade, jag skrev texten då men kom aldrig fram till någon slutsats. Och nu sitter jag här och känner mig inte precis klokare, men jag tänker att det nog lite har att göra med att vara mig och råka vara cirka trettioett år gammal. Jag gjorde som jag gjorde eftersom det är vad jag brukar göra, men jag kände som jag kände eftersom det inte längre är okej. Jag kan inte längre vara en liten flicka som inte är vuxen nog att säga åt när barn uppför sig illa, jag kan inte längre vara en liten flicka som inte vågar säga emot en vuxen man som uppför sig illa. Jag är inte för liten, jag är alldeles lagom mittemellan att klara av det här nu. Jag kan inte längre vara en människa som inte vågar säga emot människor som uppför sig illa.
