”Och sen på måndag går vi ut och demonstrerar”, säger en av projektledarna klämkäckt. ”Höj skatten, mer åt alla!” Han ser sig finurligt omkring på kollegorna, samtidigt som han kränger på sig vårjackan. Visst vill han ha en reaktion, frågan jag ställer mig är vilken. Runt honom står vi fyra-fem stycken som ler, hummar och nickar med huvudet.
”Tror du på det själv, eller?” frågar hon som står närmast mig.
”Nä!” fnyser projektledaren och smäller ihop sin dator. Tydligen var det så det skulle landa. Att vilja ha högre skatt vore en helt orimlig tanke, som existerade endast för att förlöjligas.
”Men barnen ska väl få en grillad korv på Valborg, i alla fall?” säger någon.
Jomen det är ju ett måste, verkar alla tycka. Och sedan går vi hem, glada över att det är långhelg.
Egentligen vill jag gråta. Inte över att det är långhelg. Men över allt det andra.
Över att kvinnor i norra Sverige behöver föda barn i bilen, över att en femtioårig man som yrkesmålat sönder sina axlar belönas genom att skickas till arbetsförmedlingen då läkaren konstaterat att det inte kommer bli bättre (han får söka annat jobb istället, sjukpenning kan vi ju inte betala i evighet), över att Arktis sommarisar kommer vara borta om tjugo år och att ingen politik ens försöker rå på detta, över att en bra lärare över fyrtio verkar vara sällsynt (eftersom de antingen bränt ut sig eller deserterat), över alla dessa människor som drunknar på väg till Europa, över alla dem som lyckas ta sig hit men som ingen orkar ta omhand, över alla självbelåtna jävlar som tycker att varenda samhällsproblem är dessa lyckligt jävla översimmades – numera skuggor av en människa med värdighets – himla fel.
Upprinnelsen till kriget i Syrien (kriget i Syrien? Mänsklighetens mest pinsamma misslyckande i ett nytt millennium, en katastrof på så många plan att det inte ens är rimligt att tillskriva det ett adjektiv) kom av skördar som slog fel. På grund av väder som inte uppförde sig som det skulle. Eftersom klimatet verkade ha tappat fotfäste?
En hungrig människa är ofta en otrevlig människa, vad händer då när människor svälter? En frusen människa är ofta en oförmögen människa, vad händer då när människan mister sitt tak över huvudet? En rädd människa är ofta en irrationell människa, vad händer då med den som aldrig får se något annat än våld och hot? En trött människa är ofta en dum människa, vad händer då när hen mist sin säng?
Människor lider. Människor dör. Vi verkar på riktigt tro, att det åtminstone inte kan bli bättre om vi höjer skatten?
Eftersom då blir det ju mindre kvar av min lön. Och det blir kanske dyrare för mig att bo i mitt fina hus, (definitivt) dyrare att köra min fina bil, till och med dyrare att köpa korv till barnen om Valborg.
Vi fixade ju våra förlossningar? Trist att behöva acceptera förändringar för dem som redan hunnit bli gamla? Vi ska nog klara oss även om isbjörnen inte gör det, och förresten så finns det ju en jävla massa bränsleskatt redan så försök nu inte?! Jag är jättenöjd med mina barns skola (man får ju välja en annan om man inte är nöjd!) Jo det är sorgligt, men vad kan vi väl göra åt det?? Höj för fan inte skatten! I synnerhet inte flygskatten. Då kan det börja gå dåligt för företagen, och särskilt det jag jobbar för eftersom jag flygreser så mycket på uppdrag, kanske jag inte längre kan tjäna så bra, kanske jag inte kommer ha råd med mitt liv… hur fan kan det bli bättre, om vi höjer skatten?!
Det mesta som är dåligt för mig, är också dåligt för någon annan. Men det betyder inte att det jag kan och klarar av är lika enkelt för vem som helst. Livet är inte rättvist, det kan det nog aldrig bli, och kanske är det inte heller meningen. Men att inte vilja sträva för något som är bättre för en större massa, är – ursäkta slitet uttryck – egoistiskt.
För varje gång vi kör våra bilar till jobbet och flyger på våra tjänsteresor och handlar våra billiga korvar, då är det någon som betalar vad det verkligen kostar. Och sanningen är att vi inte vet exakt vad vårt levnadsätt egentligen kommer kosta. Varje gång vi räknar på det är deprimerande hur någon på andra sidan jordklotet gått miste om skälig försörjning, barn har inte gått i skolan, djur har lidit etc. Och vad vi ännu inte vet är hur mycket växthusgas-utsälppen kommer kosta våra barn och deras efterföljande.
Vad som gör mig väldigt arg är att de flesta vet att det är så här det ligger till, men anser att de inte har något ansvar för situationen. Vad som gör mig ännu argare är att jag delvis håller med – under förutsättning att jag åtminstone erkänner att det innebär att vi måste tvinga våra beteenden. Om vi inte väljer bort konsumtionen så måste vi ge upp friheten att konsumera. Om vi inte frivilligt slutar flyga så måste det bli dyrt så in i helfeta att köpa flygbiljetter.
(Personligen accepterar jag bådadera.)
Det kan inte fortsätta som nu. Klimatproblemet är på olika mer eller mindre invecklade sätt kopplade till alla våra stora samhällsproblem. Att ta itu med klimatproblemet är allvarligare och angelägnare än allt annat. Jag vill inte heller att vi ska ge upp något eller sluta. Men jag tror att vi radikalt måste minska på mycket. Begränsa. Vad jag tror är effektivast spelar ingen roll. Jag kan gladeligen tänka mig att ha fel här. Så länge klimatet prioriteras. Men den dag vi verkligen gör det, kommer det ha hämmande effekter på tillväxtkarusellen. Och vi kommer behöva höja skatter.