Jag sitter och läser de där texterna som jag skrev back in 2010. Och jag tänker att den där tjejen. Hon hade många tankar, hon.
Hon hade idéer och hon hade drömmar, hon hade funderingar, hon hade många känslor och hon frågade sig oändligt mycket vem är jag. Hon var rädd och orolig, vilsen och förvirrad. Och längtade efter någonstans att passa in.
Och jag vill klappa hennes axel, ge henne en kram till. För det är hon värd.
Jag vill säga tack. För att du finns. Och för att vi är tillsammans. Utan dig, hade jag ingen varit.
Jag vill säga att du är fantastisk och att du är viktig precis som du är. Och att jag kommer fortsätta säga så om igen och igen. För plötsligt en dag kommer det inte längre låta slitet, för plötsligt en dag kommer tjatet vara precis de ord som du väntat på.
En dag kommer du att förstå. Vad dina föräldrar då menade. När de sa, att du är det värdefullaste vi har. Och att den enda sanna önskan vi har. Är att du ska få vara den du verkligen är.
Och kanske låter det förmätet. Men jag älskar att hon är jag.
