Jag har en dröm, att en dag ska jag inte tveka över att sitta på en anställningsintervju och säga att jag är tämligen introvert. Jag skulle vilja kunna säga att jag inte gillar att nätverka, att jag trivs bäst med att vara den avvaktande i en grupp och vänta till sist med att presentera eventuella idéer som ingen annan redan tagit upp. Att jag inte bryr mig om ifall jag inte har något unikt att tillföra, och att jag tycker det är mer stimulerande att lyssna och ställa frågor för att se om det kan föra de redan framlagda idéerna framåt. Jag tror aldrig det finns ett självändamål med grupparbeten, jag har snarare erfarenhet av att det är en hopplöst ineffektiv allokering av resurser. Jag tror stenhårt på samarbeten, men att dess framgång beror på hur väl var och en tar sig tid att enskilt reflektera över och ta ansvar för sitt bidrag till gruppen. Jag tycker det är sjukt stressande att improvisera fram lösningar, och om jag har jag ett problem vill jag grubbla och överlägga det ifred. Jag hatar diskussioner som måste leda till omedelbara beslut, eftersom jag tror heller inte att det finns något självändamål i att fatta snabba beslut.
Jag vill helst ha ett mått av instängdhet i grottan för att skapa arbetsro och prestera som bäst. Jag skulle inte beskriva mig som särdeles social eller att jag har lätt för att knyta kontakter, men jag anser att jag både är trevlig, en god människokännare och har en högt utvecklad social kompetens. Samvaro är det mest stärkande jag vet, men att socialisera för socialiserandets skull fyller ingen funktion alls för mig. Jag ÄLSKAR att prata, men att prata utan att ha något vettigt att avhandla är det mest uttömmande jag kan tänka mig.
Jag tycker en del sociala situationer är obehagliga, men jag är sällan blyg och har både hög förmåga och stort mod att uttrycka mina känslor och behov. Jag anser att integritet är både en färdighet och en färskvara, och det är något jag värnar högt både hos mig själv och andra, eftersom jag tror att det bidrar till effektivare kommunikation, mindre konflikter och bättre förståelse i många sammanhang. Och att detta i förlängningen gör världen lite bättre.
När jag går ut på arbetsmarknaden och säger att jag är civilekonom så säger de flesta grattis, du kommer ha lätt att skaffa ett jobb. Men jag tycker det är hopplöst att inte kunna identifiera mig alls i någon endaste himla platsannons. Och visst är detta en överdrift, för det finns absolut en rad extroverta attribut som jag kan leverera.
Problemet, som jag ser det, är att det tycks så orättvist att hela tiden behöva anstränga sig på områden som inte alls faller sig naturligt, och att jag sedan förväntas leva med känslan att om jag inte vill anstränga mig så passar jag inte in, och att i så fall är det mitt eget fel att jag är lite mindre värd. Och det tycker jag är ett problem, för det är jag nämligen inte.
